Jag föddes i början på Maj 1992, föddes även några dagar för tidigt.

Eftersom både jag och mamma höll på att stryka med under gradvidteten då mamma var väldigt sjuk.

Dem fick mig och vi bodde i en liten håla i Skåne, har bott i Skåne hela mitt liv.

Men om dom var lyckliga som nyblivna föräldrar det vet jag inte, anledningen till att jag inte vet är ju för att jag har fått höra så mycket under mina levnadsår ena sekunden har dom vart glada för dom fick mig, till andra sekund har dom varit olyckliga så det är svårt att tolka.

Den ena har kastat ur sig att den ville inte ens bli föräldrar från början och den andra har inte ens velat ha mig med sin respektive. Det är något som jag inte kan svara på hur och varför.

Månaderna flöt på och jag började bli ett väldigt oroligt barn tydligen, började gråta allt mer än vad jag någonsin hade gjort förut, vilket som sades ifrån den ena föräldern att det tog mycket på deras mående som gjorde i sin tur att dem gick ifrån varandra medan jag även fått höra att den ena föräldern inte klarade av att leva ihop med den andra.

Redan här hjälpte mycket mina morföräldrar till, vilket som var tur för att allt skulle bli någorlunda bra för mig. Kanske inte aldrig blir tillräckligt bra som ni kommer förstå längre fram eftersom jag blev vanvårdar rätt tidigt här i livet.

Mina föräldrar seperade innan jag ens var året dom skiljdes och jag vart bara lite mer än 8 månader när det hände och jag fick bo kvar med den föräldern som valde även ha kvar huset medan den andra föräldern drog med deras gemensamma hund.

Jag fick stanna kvar med den föräldern som verkade inte ha alla föräldrarförmågor som man måste ha för att klara av ett barn.

Den andra föräldern såg jag inte  förens jag var lite mer än 3 år igen, den föräldern började missbruka alkohol men även tabletter pga att den personen mådde så pass dåligt redan innan dem gick ifrån varandra.

Jag stannade kvar och blev redan skadad då, allt ifrån vanvård till psykisk och fysisk misshandel redan tidigt. Jag minns inte så mycket utifrån min barndom iallafall inte dom första 5 åren vilket kanske är normalt för andra men ett barn som blir slaget eller far illa på andra fronter lär sig att stänga in  det som händer för att kämpa sig genom varje dag som kommer med ett monster som blir bara ännu mer och ännu mer värre emot en.

Redan i vissa stunder undra jag varför den personen kunde göra så, även som vuxen gör jag det än idag.

Jag hade ingen aning om hur det var att få uppleva kärleken ifrån en föräldern, ellerhur det var att vara älskad hur människor bette sig då.

Jag hade en del fina människor som var runt om mig, väldigt ofta om man säger så men ändå skedde detta alltid bakom stängda dörrar speciellt när ingen annan såg eller hörde - denna föräldern var väldigt duktig på att dölja  det till en stor början innan någon ens ana något eller la märke till det.

Fick ofta hur ful jag var eller hur oälskad jag var eller att den personen ville inte vara med mig eller att den andra föräldern heller inte ville vara med mig därför dom gick ifrån varandra för ingen orkade med att ha mig i deras liv osv.

Visste givetvis inte förvisso inte ens vad orden betydde så tidigt men jag fick höra det så många år jag kan minnas så tillslut började man frågesätta vad den föräldern menade och den föräldern var aldrig sen nog att förklara vad den menade speciellt specefikt vad den menade också.,

Vet inte ens hur många år jag var när jag kände av dödslängtan första gången. För varje slag personen gav mig för varje gång hoppades jag på att det skulle vara över, kommer ihåg att varje år önskade jag mig av tomten att min förälder skulle bli snäll emot mig, slippa dölja blåmärkena som fanns på den lilla kroppen som inte ens kunde gå första gången.

Var det den föräldern som var sjuk eller var det mig det var fel på? 

Detta var allt för idag, fortsättning följer.